Som på den flesta andra hus i trakten från den här tiden, så är trappan som leder upp till övervåningen väldigt trång. Bredden mäter ca 70 cm och hur man fick upp alla sängar och alla andra möbler är för mig en gåta. Dessutom är balustraden på övervåningen så låg att man nästan snubblar över den och risken att ramla ner känns obehagligt hög. Trappan byggdes innan huset byggdes ut och man ville inte ödsla större yta än nödvändigt på den. Trots det känns den väldigt trång och lite för liten för ett hus på över 130 kvm. Hallen på andra våningen räcker inte riktigt till. På något sätt blev både trappan och hallen för trång när man byggde till på slutet av 20-talet.

Även om trappan i en sommarstuga från 1910-talet inte är byggd som ett monument och statusobjekt, utan snarare som ett medel att ta sig från en våning till en annan, är det viktigt att den nya trappan länkar till den gamla. Tanken jag har är att trappan ska kännas rimligt stor och proportionerlig till det hus som står där nu, vara funktionell och samtidigt kännas som om den kunde ha stått där från början.

Självklart måste man tänka till innan man sätter in en ny trappa. Var ska den starta och var ska den mynna ut? Finns det några nackdelar med den nuvarande placeringen som kan fixas och undvikas utan att för den skull missa de naturliga och trivsamma egenskaperna som den gamla trappan har? Hur är det med ljusflödet och trappans placering? Man får inte glömma profilerna och ledstången. Den nya trappan ska kännas naturlig.

En tanke som jag har är att trappan ska svänga 90 grader åt höger, och inte 180 grader som den gör nu. Med ett relativt litet ingrepp skulle man kunna flytta en vägg till ett av sovrummen och därmed skapa en rymd i den övre hallen som skulle kännas trevlig. En visuell ljusgata skulle skapas och hallen skulle vinna mycket på det.

Sagt och gjort! Den nya trappan på plats i en bättre anpassad storlek, en bättre proportionalitet och likadana trappnosar som den förra!

Se, vad man kan hitta om man intresserar sig och undersöker saker och ting lite mer noggrant!

Bakom den här fasaden av locklistpanel hittade jag den gamla ursprungliga förstukvisten. Någon gång på sextiotalet kände familjen som spenderade sina somrar här att huset inte riktigt räckte till. Man behövde lite mer utrymme för alla barnens jackor och gummistövlar, och den gamla verandan blev en bra yta att ta till. Man förstärkte framsidan med träbjälkar och klädde helt enkelt in verandan precis som den var. Ytterdörren flyttade man ut till den nya ytterväggen. Samtidigt klädde man resolut dörrens speglar med en masonitskiva. Rent estetiskt blev ju resultatet inte så där lysande, men jag tackar varmt för att man bevarade det vackra för framtiden och någon som möjligen skulle sätta värde på det.

Så här långt har vi kommit. Ännu är verandan inte fullt återställd, men i den högra bilden kan man ana hur fin den blir.

Vilken tur att jag inte visste hur mycket jobb det var att renovera alla fönster!

De fönster jag kommit över var friska i träet, men färgen var gammal och krackelerad. Likaså kittet och en hel del av glasrutorna. De såg inte så mycket ut för världen innan de kom under behandling, men lite omsorg och kärlek kan göra underverk på gamla fönster!

Från vänster syns fönstren som de var när jag köpte dem, i mitten när de är skrapade, och till höger målade med grå linoljefärg. Mycket snyggt om jag får säga det själv! De kommer att passa jättefint på röda huset.

Här är den, den gröna stugan!

Byggd på 20-talet och till stora delar intakt. På baksidan finns en tillbyggd båtbod – och ett dass. Till höger skymtar man Blidösund. Inuti finns kök, ett sovrum och ett rum till, dessutom en liten vedskrubb. Det här huset smälter bra in i tomtens natur. Ett par nya fönster kanske, istället för det stora som är insatt på sextiotalet och ett annat likadant som vetter mot vattnet.

Nu har jag hittat fönster!

Här, hos Steve Hägglund på Klassisk Byggnadsvård i Hallsberg finns det mycket att välja på…

Jag har hittat fönster som suttit på en skola i Örebrotrakten. Där ville man inte ha dessa fina fönster längre, och så bytte man ut hela rasket mot – något modernt. Till fastighetsförvaltarens försvar måste jag dock säga att det hedrar honom att han inte slängde de ratade fönstren, utan sålde dem vidare. Därmed fick jag chansen att köpa fönster i samma serie till hela det röda huset. Det känns fantastiskt, men jag har en föraning om att det kommer att bli mycket arbete att renovera alla dessa fönster…

Här är det, det stora röda huset.

Det står på kullen, den högsta punkten i sikte. Grunden är fantastisk och hela huset är friskt och välskött. Taket är också bra. Blidösund ligger tjugofem meter från husknuten och utsikten inifrån är fantastisk i alla riktningar. Verandan, som är närmast är husets utsiktspunkt. Därifrån behärskar man än idag hela den södra delen av Blidösund och ser tvärsöver sundet till Blidö.

Trots alla dessa förtjänster känns det ändå som om något är fel. Huset ser inte så levande ut, blicken är liksom död. – Det är fönstren.

Från början var alla fönstren småspröjsade, det vet jag efter att ha studerat ritningar och gamla foton. Stilen var nationalromantisk och sommarstugeenkel, och det stämmer väl med byggnadsstilen som rådde i slutet av tio-talet då huset byggdes. Nu är alla fönstren utbytta. Troligen skedde det under sextiotalet då andra ideal rådde än under de första decennierna på nittonhundra-talet. Nu skulle det vara lättstädat och spröjs på fönstren kändes väldigt förlegat.

Det blir den första utmaningen, att byta ut alla dessa fönster, så att huset blir sig självt igen.

Stockholms skärgård sensommaren 2014

Utsikt över Blidösundet en förmiddag i september. Man kan inte annat än betas av den fantastiska utsikten. Badhuset är gammalt, från 20-talet allra minst och ligger alldeles vid vattnet, mitt på den 200 meter långa kajen som byggts med mycket möda sten för sten. Norrut kan man blicka långt utmed Yxlans östra strandlinje och söderut ligger xx.

Vi har just skrivit på köpekontraktet och framför oss ligger en stor utmaning. Vi ska återföra fastigheternas två fritidshus till dess forna skönhet. Det stora röda huset, byggt 1919 och tillbyggt i slutet av 20-talet och det gröna huset, byggt på 20-talet ska återfå de tidstypiska byggnadsdetaljer som de en gång haft. Resultatet blir förhoppningsvis en helhet och harmoni som tillsammans med den fantastiska parken kommer att påminna om paradiset.

Hur bar man sig åt på 20-talet, för att få alla mått och proportioner att stämma? För det är ju det här med klassiska detaljer och rätt proportioner som var så typiskt för 20-talets villaarkitektur.

Jo, man använde sig av standardiserade mallar. Dessa fanns till försäljning och kunde införskaffas på papper i naturlig storlek för endast 50 öre.

Här är ett exempel, av många, där fönster av ett visst mått matchas av altandörr med passande proportioner. Om huset var av den mindre sorten, så använde man sig av fönster med mått anpassade till det. Till fönstren fanns altandörrar och innerdörrar med motsvarande mått, så att det hela stämde och allt blev en helhet. Var däremot huset som byggdes något större och högre, så använde sig arkitekten eller byggmästaren av fönster och dörrar med andra mått. Givetvis passade även dessa som handen i handsken med varandra.

Några typiska villaportar av den rustika sorten. Vackra, gedigna och utstrålande en blandning av nationalromantisk tyngd och klassisk elegans var de mycket populära genom hela 20-talet och in på 30-talet. Tanken från början var att rutorna, som finns i alla möjliga former, stående, liggande och ställda på hörnet, skulle likna stiliserade stenar på en mur. Denna typ av dörr kan faktiskt räkna sina anor ända tillbaka till vasaborgarna. Med sitt tunga uttryck ger den sken av att palla för både sparkar och slag. Verkligen något att lita på.

Sådana här trycken, eller dörrhandtag som vi skulle kalla dem idag, var vanliga på 20-talets villaportar. Smidet var omtyckt och användes både till trycken och portklappar. Som ni kan se på den högra och den vänstra bilden, så var nyckelskyltarna avlånga och formen på själva handtaget var också formgivet med omsorg. Mässingshandtaget i mitten, av trumpettyp och med åttakantig rosett, finns också kvar från den tiden. Hoppsan, på den här dörren har det visst hamnat upp och ner!

Nu för tiden är de här typerna av lås relativt lättforcerade, och skulle förmodligen inte godkännas i försäkringshänseende, men vackra är de, och värda att bevara. Jag skulle tycka att det vore roligt om den här typen av trycken och nyckelskyltar kunde bli föremål för nyproduktion med anpassning till dagens godkända lås.