Här är det, det stora röda huset.
Det står på kullen, den högsta punkten i sikte. Grunden är fantastisk och hela huset är friskt och välskött. Taket är också bra. Blidösund ligger tjugofem meter från husknuten och utsikten inifrån är fantastisk i alla riktningar. Verandan, som är närmast är husets utsiktspunkt. Därifrån behärskar man än idag hela den södra delen av Blidösund och ser tvärsöver sundet till Blidö.
Trots alla dessa förtjänster känns det ändå som om något är fel. Huset ser inte så levande ut, blicken är liksom död. – Det är fönstren.
Från början var alla fönstren småspröjsade, det vet jag efter att ha studerat ritningar och gamla foton. Stilen var nationalromantisk och sommarstugeenkel, och det stämmer väl med byggnadsstilen som rådde i slutet av tio-talet då huset byggdes. Nu är alla fönstren utbytta. Troligen skedde det under sextiotalet då andra ideal rådde än under de första decennierna på nittonhundra-talet. Nu skulle det vara lättstädat och spröjs på fönstren kändes väldigt förlegat.
Det blir den första utmaningen, att byta ut alla dessa fönster, så att huset blir sig självt igen.